Vägrar släppa taget

Just nu sitter jag och Mille på balkongen och njuter av solen. Mille dansar loss med en mugg vatten och jag njuter av musiken. Tidigare idag var vi på stan med min syster och hennes miniman Helix. Kollade på lite kläder och så. Hjälpte även syrran hem med lite saker hon köpte. För vår del blev det bestick till Mille. Senare idag ska vi gå en promenad till kyrkogården för att tända ljus för min farfar som idag för 5 år sedan besegrades av cancer! Saknaden eftersom är stor då han var som en bästis för mig. Jag hade önskat att han fått träffa alla mina pojkar. Jag vet att han tar hand om War Sixten och Swante. Han hade varit så stolt över var jag är idag. Han hade beundrat min styrka att gå kunna gå vidare efter allt elende jag måste leva med. All saknad jag har efter mina små pojkar. Hade gärna haft honom här att prata med och finna tröst. Nu tröstat han mina små killar istället och jag kan bara drömma om dagen han får träffa Milito med.
Påsken svider lite extra sedan han gått bort. 

Innan Milles vila på eftermiddagen hör jag ett dunk i hallen och Mille gallskriker går dit för att se vad som hänt och han har lyckats få ner Walters foto och vägrar släppa det, han sitter och kramar om det. Jag kan bara berätta för honom vem det är och berätta om honom för mille. Han kommer aldrig få träffa sin storebror men han ska alltid veta att han inte är äldst. Milito satt länge med fotot och jag hade inte styrka att ta det ifrån honom! Sedan somnade Milito i famnen på mig när vi satt där på golvet i hallen.
💙