En grå vardag
Jag tänker ofta hur mkt vill jag dela med mig och till vem för vem? Jag skulle vilja skrika rakt ut när jag har ägglossning eller om vi lyckas men med respekt för sambon som inte är på samma spår av hur mycket vi ska dela med oss. Men jag kan lova att den dagen vi plussar kommer jag att blogga och välja ett senare datum så att ni kommer att kunna läsa allt vi går igenom efter det! Instagram kommer bli svårare att uppdatera er på ett litet hemligt vis.
Min mens är över för denna gång och jag hoppas att vi kommer få ett plus i sommar. Jag vill inget hellre än att få vara gravid igen. Jag känner mig redo för att vara det igen. Men sen hur kroppen ställer sig till det är ju en annan sak. Vår vardag är ju en ständig kamp mot klockan (vi blir inte yngre). En daglig kamp mot en evig saknad efter våra små pojkar alla 3!
En kamp för att bekämpa alla åsikter om hur vi väljer att göra. Jag får många pekpinnar från folk som tycker vi ska vänta och låta kroppen vila och låta oss sörja. Men för vem vill vi skapa familj?
Både jag och P vill ge Milito levande syskon och vill ha det nu!
Jag har bestämt mig att blir det inga syskon tills jag fyller 30 (2 år) kommer milito bli "ensam" barn. Hårt? Ja men någonstans måste jag sätta stopp för alla försök!