syskonresan - october 2019

Jag är förkrossad

Varje dag möts jag av folk som går ut med sina största hemligheter. Hemligheter jag också önskat jag hade. Jag gråter varje dag i hemlighet över att vi är en trasig familj. En familj som skulle bestått av 4 små killar tjaffsande och busade. Idag lever vi istället i en mardröm. Milito är här ensam med oss och det krossar mig varje dag. Jag ser hur han älskar att pussas på sina bröders foton. Jag ser honom utvecklas. Jag får aldrig se hans bröder göra samma sak. Aldrig kommer jag få se dem leka och bråka med varandra.

Jag vill inget hellre än att bli gravid för hans skull! Han måste få ett levande syskon! Jag älskar att jag växte upp med 3 syskon. Men hur länge ska man orka försöka innan man vill ge upp? Jag känner hur den biologiska klockan tickar. Jag blir inte yngre och min kropp är snart för gammal för en graviditet. Jag känner att jag måste orka med. Mitt psyke är snart slut. Hur länge till ska jag orka kämpa för Milles skull? Jag vet att han hade ÄLSKAT att ha någon att busa med och kan inte leva med samvetet att om han skulle växa upp ensam och sedan bli besviken på mig för att han aldrig fick ett levande syskon som de flesta andra?! Så om det blir så FÖRLÅT Mille men mamma orkade inte!