Första dagen ensam

Nu har det gårr exakt 6 h sedan p gick till jobbet.
Hur kändes det då när han gick?
Jo det kan jag tala om, det var fruktansvärt rent ut sagt.
Jag bröt ihop och trodde aldrig jag skulle sluta gråta.
Klockan hann  bli näramre 9:30 innan jag tog tag i mig o gick för o tvätta. 
Hann tvätta en tvätt innan det var dags att klä på sig på riktigt och cykla ner till stan för en snabb fika med Anki. Kändes skönt att lämna hemmets 4 väggar om det bara var för 2 h. Nu har jag slängt in 2 maskiner till med tvätt.
Imorgon ska vi till begravningsbyrån och då är p bara på jobbet ca 7-12. det känns på någotvis ganska skönt.
Bara hoppas på att detta blie lättare emd tiden att behöva vara ensam hemma. Det kommer ta tid för mig att gå tillbaka ill jobbet som det är just nu.
kommer att be läkaren om länge tid för att börja jobba igen efter detta känns inte rätt mot varken mig eller mina kollegor. Att börja jobba med detta i bagaget och börja jobba emd jobbarvikarier känns inte optimalt heller.
 
 
På denna bilden är vi ännu ovetandes om att Walter låg i min mage och att vi skulle genomgå denna resa.