syskonresan

Välkomna hit alla.
Det är med en stor saknad jag nu startar denna blogg, mest för att kunna skriva av mig och kunna berätta för andra som hamnar i denna situation. 

Det är ingen verkligen ingen som ska behöva uppleva denna situation. Detta önskar man inte ens sin värsta ovän. Att förlora ett barn är det värsta som kan hända en familj.

 

Vi börjar från början så att ni får lära känna oss( mest mig mamma J)
Jag och min sambo P träffades på nätet. Vi har varit ett par sedan 2016-08-03 och ganska fort bestämde vi oss för att bilda familj. Vilket inte var och är enkelt för alla. Vårt pluss kom ganska snabbt ändå den 15/1-17 fick vi vårt pluss och vi var het saliga över detta. vi ville berätta för hela världen om att vi skulle bli föräldar tll hösten.

 

Vi fick veta att lille W låg i magen och allt hade sett bra ut på alla ultraljud som gjordes. Vi hade det bra och jag hade inga direkt kompikationer, Ja jag hade en fruktansärd huvuvdvärk som kom och gick var och varannan dag. inget varken jag eller P direkt tänkte på. men när febern kom från dag till dag, ja den kunde hålla i sig i en vecka, över 40 i temp och jag vet inte hur många gånger jag ringde min bm och fick alltid samma råd MAXA dosen med alvedon. likaså sa vårdcentralen. Jag försökte dempa den med alvedon men det hjälpte inte och fick fortarande rådet att maxa dosen det går över. Enligt min Bm var det bara en förlylning som jag fått då det var dessa tider men jag var säker på att det var ngt annat. Men ingen tog mig på allvar kändes det som.

Så kom dagen, dagen du kom till oss. 
det bröjade på fredagen med smärta i magen vilket jag trodde var sammandragningar som jag annars också hade när jag anstängt mig lite, denna dagen hade vi varit i Ullared och handlat det sista till dig och din ankomst.
magen gjorde mer och mer ont men inget jag direkt refekterade över. Jag tog ett varmt bad och vi käkade pizza. P somnade ganska fort efter att vi lagt oss i sängen men smärtan i magen blev värre och värre, Det hjälpte inte ens med vetekudden som annars varit min bästa vän. 

jag kunde inte ens stanna i sängen när "huggen" kom. fick ställa mig upp och vagga lite.   jag börjar inse att detta inte är normalt i v 22+4 jag startar då min app och klockar värkarna. Många toabesök blev det denna kvällen.Men helt plötsligt börjar jag spy som en gris och någonstans där går mitt vatten med.det var inte bara fostervatten utan även blod. då drabbas jag av panik och skriker på P som ännu ligger o sover , han flyger upp och är chockad över vad jag precis berättat. Han ringer 112 som kommer. jag får nu åka ambulands till sjukhuset men där blir vi direkt skickade till Växjö och förlossningen. Jag känner W hela tiden och blir kissignödig trodde jag. Väl inne på akuten går jag på toa och inser att jag BLÖDER.. Väl inne på förlossningen får vi träffa en Bm som gör ett ul och vi hör ditt hjärta slå. En läkare kommer och undersöker mig och vi får veta att du är på väg ut. Han berättar att barn som föds såhär tidigt inte överlever. 
Här någonstans försvinner jag in i mig själv något som någon nog inte förstod.
För hur tar man in att man förlorar just sitt barn?
Min förlossning går snabbt. Vi får en underbar son 31 cm 562gr. 

fortsätting följer.......